Legenden om Mossarna – En blivande klassiker?

Häxfolket är en debutroman. Det märks inte. Personligen anser jag dock att den skulle precis lika gärna kunnat ha varit skriven av en garvad författare med hyllmeter av böcker i ryggsäcken.

Boken riktar sig till unga vuxna med en berättelse som är medryckande, spännande och stundtals klart fängslande. Det är lätt att fastna och läsa vidare även när sänglampan borde ha släckts för flera timmar sedan. Språket är enkelt och tydligt vilket gör boken mycket lättläst. Det otvungna språket sporrar dessutom läsarens fantasi. Som läsare känns det nästan som om man vore en tyst och osynlig men ändå närvarande betraktare av den berättelse som i väl avvägda kapitel målas upp framför ögonen.

Boken har även ett återkommande filosofiskt element, där läsarens, precis som huvudpersonens, Linnea, förutfattade meningar utmanas. Är världen så enkel att den är svart och vit, eller finns det nyanser av både ljus och mörker? På ett avslappnat sätt, men ändå klart och tydligt, bryts de trygga och invanda förutfattade meningarna ned och ersätts av en större förståelse för både den magiska och i viss mån kanske även den verkliga världens skeenden.

Författaren talar i efterordets tack om en av sina inspirationskällor, vars influens jag definitivt kan skönja i berättelsen. Det finns något av en magisk aura i berättelsen som påminner om Sagan om isfolket, en bokserie skriven av Margit Sandemo. Det är en magisk aura som även kan beskrivas som känslan av att författaren väljer att berätta precis lagom mycket för att läsarens fantasi skall sporras att fylla i mellan raderna. Personligen tycker jag att Sandra Hila lyfter den magiska auran till en ny nivå genom att lite tydligare betona vissa aspekter och lämna andra till läsarens fantasi. Jag ser fram emot uppföljarna och önskar debutförfattaren en minst lika lång författargärning som Margit Sandemo.

Christopher Franz